Andra dyket kändes bättre i psyket och vi släpptes mitt i ett stimm vid ett jättevackert rev, där vi bland annat hängde med en meterlång (typ) fisk med ett hotfullt ansiktsuttryck och en riktigt stor, fet ål som tittade ut ur sitt revir. Så mycket fiskar! Mitt ibland det ostörda stimmet simmar man som en del av det. Det är tyvärr inte möjligt att genom bilder och videos fånga den mäktiga känsla av dykningen, av omringninget av de små och stora djur under vattnet, av att sväva och andas under vattnet, trots att vi försöker få en del bilder med oss från detta med hjälp av min Gopro. Det är i bästa fall några bra bilder av de balla djuren vi ser, men att vara där och möta dess blickar, skratta under vattnet och rubba balansen, blanda ihop upp och ner, tryckutjämna och upptäcka havets botten, som över ytan känns så främmande, det går bara att förstå med full utrustning nere i det blå. Mantan simmade så nära att den nästan smekte mitt huvud med dess "vinge" och jag kände vibrationer färdas genom vattnet, från mantans simtag. Dom var som tidigare beskrivet upp till 7m långa mellan vingspetsarna. Först kan man bara skymta en siluett, innan de närmar sig och cirkulerar framför ögonen på en, helt ostörda. Glöm sköldpaddorna, glöm hajarna. Det här är stora djur!

Resorna till och från Labuan Bajo var inte lika fridfulla som dykningen på plats. De första planen vi tog i Sydostasien uppskattade vi inte särskilt mycket, men efter att ha tagit oss med båt och buss två såna här resor och alla trånga minibussar vi tagit genom länderna inser vi nu tillslut vilken LYX det är att flyga och kunna sitta på en och samma flygplats i 10h med både luftkonditionering, god mat och i bästa fall ett relativt bra wi-fi! 

Det var nog tur att vi i förväg inte förstod hur denna resa skulle gå till. Båten från Gili Trawangan avgick kl 8 AM efter att vi kastat i oss frukost på ett café, då vi inte blivit serverade frukost som vi blivit lovade på vårt homestay. Båtens tjugo minuters tur var högtempererad (varm, klibbig, svettig) trots den tidiga morgonsolens ännu milda strålar och jag räknade ut hur mycket jag spenderat på resan hittills. Jag ligger på ca 2-3000 mer än Hanna, vilket vi kom fram till är på bland annat min orangutang Peanut som jag adopterade på rehabiliteringscentret på Borneo, några hundra dyrare kläder på Top Shop i Kuala Lumpur och diverse olika prylar som jag samlat på mig; en kaktus, en apa i kokosnöt, en tjock yogatant i metall, en ödleprynad och andra ägodelar. Dessutom stod jag för mopedhyrandet, bjudit på mat och köpt en extra shake hit och dit. Att vara spontan märks i plånboken, så mycket kan jag erkänna. Det var rimlig skillnad och känns nu bra att veta hur mycket jag kan lägga varje dag ifall jag vill hålla budgeten, som vi försöker hålla oss till. 

Kilometern från båten till busstationen åkte vi häst&vagn och fick vänta en timma på den lagom rymda minibussen, som för varje stopp fylldes på med väskor och människor tills vi satt lika tätt och trångt som på elvans spårvagn mot Saltholmen en varm sommardag i Göteborg. Väl framme hittade vi inte den nedprutade buss/båtbiljetten som skulle ta oss till Labuan Bajo och vi kunde få en ny gratisbiljett i utbyte mot att vi köpte hembiljett hos mannen som kunde hjälpa oss där på "stationen". Troligtvis dyrare än en biljett från ön, men som sagt hjälp att få en ny gratisbiljett. Att den stora affären vid denna "väntecentral" inte hade ett enda paket tamponger underlättade inte reseglädjen och jag har mig själv att tacka att jag denna dagen för första gången reste i svarta shorts. Efter en halvtimmes väntan blev vi skjutsade, ca 45 min, till en stor busscentral där vi stoppade i oss nudlar som lunch. Mellan 12-15 skulle vi vänta på att bussen skulle lämna centralen och busschaufförerna spelade gärna volleyboll med varandra, innan en av killarna tog oss till en marknad och visade oss alla möjliga frukter och nötter och tog på diverse ätbart, som om hela marknaden vore hans och lät oss smaka. Vid centralen fanns wi-fi, som vi använde några minuter för att sedan lära oss indonesiska med han och hans polare. Jag konverserade på indonesiska med en av killarna medan Hanna snackade livet med den andra. Han skrattade lika mycket när jag lyckades sätta ihop min egen mening i form av "det är dyrt, jag gillar billigt" som jag skrattade när han uttalade "trevligt att träffas". Som vi ser på matsedlarna, som för övrigt är skrivna efter hur indoneserna tycker att engelskan LÅTER snarare än vad de hittar för översättning på google translate, så har de svårt med bokstaven f och ersätter den gärna med p. "Treepplig add treeppash" fick han ur sig med ett läspande på slutet. 

Timmarna gick snabbt och klockan slog 15. Men det tog nog 20-25 min innan alla 10-12 säljarna fått sina varor uppvisade i bussen för att sedan lämna den till passagerarna. Det verkar vara en rutin att bussen bombarderas av försäljning inför resan, för allt verkade vara i sin ordning. Vägen var slingrig och busschauffören verkade mån om att hålla tiden (dvs körde som en galning) och vi fick, som vi blivit lovade, gratis god mat på vägen. Vi somnade några timmar sen, fick köpt varsitt knyte med ris, nudlar och lite kyckling och ägg. Gick på en färja där vi satt i två timmar, jag sov. Vi hoppade på bussen igen innan vi kom till en annan färja som visade sig skulle ta 6h hela vägen till Labuan Bajo. Det var rakt upp och ner en metallbänk. Sex timmar. Det var läsa och sova. Snett. Halvliggandes. Helt vrickade i huvudet av av dygnsrytmen. Väl framme hittade vi snabbt dykcentret och tog in på ett boende precis ovanför och prutade bort serviceavgiften på 10%, vilket blev ganska lite i slutändan när vi stannade typ sju nätter istället för de tänkta tre. Men bättre lite prutat än ingenting. 

Hemresan var inte en dans på rosor den heller. Bussen, för det första. Toaletten på bussen var en historia för sig. Bara att ta sig till toaletten från sätet var som att försöka hålla balansen i kaffekopparna under turen... Det var en utmaning att inte krocka i alla sovande passagerare. Sen hade jag såna där härligt vida byxor som jag, som är aningen allergisk mot diverse saker på offentliga toaletter, inte ville skulle kladdas ner av denna enkvadratmeterstora toa. Av en kvadratmeter var där märkligt nog en hink större en toaringen själv så där var inte mer än en fot att ställa bredvid hinken, eftersom det vattenlösa handfatet var ungefär 30% av toalettytan. Toalettsitsens ytterkanter (alltså utanför sitsen) var lagom stora för mina två fötter och jag satt som på huk, efter att ha kavlat upp byxbenen och råkat rycka av toalocket så det drog i golvet och tog upp resten av golvytan. Sen var det det där med att hålla i sig för att inte trilla ner i vattenhinken (alltså den med en slev som man "spolar med"), då bussen fortfarande slirade i kurvorna lika drastiskt som om den höll på att stupa för ett berg. Jag vägrade kissa utan papper och höll hårt i mig med ena handen i dörrhandtaget som trots allt var hyfsat stabilt. Kunde omöjligt dra upp varken trosorna eller byxorna ordentligt utan drog ner mitt linne, öppnade dörren, tog ett steg från sitsen över hinken och locket över till trappsteget i den mörka bussen. Sen väl på min plats fixade jag till mina brallor och försökte sova över samtliga sex baksäten, men stördes emellan åt av en man som envisades med att sätta sig på två av dom, lite då och då, varför han nu inte kunde sätta sig ett säte fram eftersom han ändå bara tog upp två säten?? Det var så kallt i bussen att vi båda (Hanna och jag förstås, gubben skiter jag fullständigt i) hade tår kalla som istappar (det vi kanske ni i Sverige hur det känns, lite medkänsla tack!) och jag räddade mig själv genom att sista två timmarna rota fram mina raggsockar. Ett av sätena jag låg på, för övrigt, var sönder och jag vaknade en gång av att sätet lossnade och skjutsade in mig med en duns i sätet framför, i en oväntad inbromsning i en skarp kurva. Jag skrattade för mig själv. Vilken bussresa!

Hanna drog det stora lasset vad gällde fighterna och skiten vi fick ta påväg hem. Färjan var det enda som inte skulle ingå, men väl framme vid busstationen, så sa gubbj****n att det kostade 20.000 extra per person sista biten vilket vi sa var helt idiotiskt för vår biljett skulle gälla hela vägen dit, men efter lite om och men sa han att vi skulle få tillbaka dessa pengar efter nästa buss. Yeah right. Inte många svenska kronor, men det är surt att vara så maktlös i situationen, trots att man argumenterar för sin grej och alla vet att man har rätt. Han skrev nån notis och inte f*n fick vi tillbaka ett öre av företaget efter den resan. Istället möts vi av samma människa som lärt oss indonesiska påväg till Labuan Bajo som säger att vi ska betala 150 kr för att komma till rätt hamn. Vi totalvägrar och Hanna fightas med mig på sin sida och 6-7 män som bara flockas kring oss och lyssnar men gör ingenting... Tillslut ger de oss ett pris på 60 kr och det är det enda sättet för oss att komma till båten som ska ta oss tillbaka till Bali. Ändå bra prutat i situationen, haha. Väl från färjeläget går det smidigt på den förbetalda båten, förbi Gili T, och skjutsen hela vägen till Ubud med shuttlebussen. Där vi mötte den härliga gubben som ropade efter oss att han inte tyckte om oss för att vi inte med detsamma ville ha hans boende. 

Det är resor som dessa som får en att inse lyxen med flyg och de resor som går vägen. Det är människor som dessa som får andra människor att framstå dom gulliga, härliga, hjälpsamma och helt fantastiska. Det är svetten som denna, som får en att längta (bokstavligt) till havets svalkande vågor. Det är av såna här erfarenheten allt annat framstår som så enkelt och så härligt. Och det är dykning som den i Labuan Bajo som får livet att bli en smula bättre. 

Vi fick en vecka i Ubud av bara sovmorgon, frukost på altanen, massor av avsnitt 30 grader i februari, mat, lite mer mat och massor av sömn. Vi fick tillbaka reseglädjen efter tuffa, energi- och inspirationsfattiga sjukdagar i Labuan Bajo, mellan dykningarna, tid att slappna av, efter de långa, trötta resdagarna och fick en riktigt härlig kick påväg till flygplatsen mot Filippinerna!

Mot strand, mot volleybollspelande, mot dykning!!! Vi kom igenom med vår 17 kg tunga incheckningsväska och våra två proppfulla handbagage och sitter nu av 10h i Kuala Lumpur. Vi lyckades (såklart!!!) efter mycket om och men att boka en utresa från Filippinerna på flygplatsen på Bali, med endast ETT incheckat på endast 15 kg istället för 20 kg. Vi kommer att få svettas... Den utmaningen tar vi den 25 april. Nu chillar vi i Filippinerna i 26 dagar.