Efter mycket om och men, samt ett telefonsamtal till färjeföretaget själva, lyckades jag få tag på två biljetter för oss dagen efter. Villkoret för att boka via telefon var dock att vi själva var tvungna att åka till deras kontor i stan och hämta dem. Problemet var bara att när samtalet var över hade vi endast två timmar på oss innan klockan var 16 och därmed endast två timmar på oss att ta oss från flygplatsen, ställa oss i den långa taxikön, komma till rätt byggnad och därefter hitta rätt kontor innan de stängde. Vi sket i att räkna allt för mycket på marginalerna och tog oss snabbt till taxikön. 60 minuter passerade innan vi fick tag på en taxi och därefter var det bara trafiken och lokalsinnet kvar att övervinna. Minuterna tickade snabbt och innan vi visste ordet av det hade klockan passerat 16. Skit också. Vi hade ingen lust att ta oss till kontoret imorgon bitti innan vi skulle till färjan, som vi för övrigt skulle vara vid hela 4 timmar innan färjan faktiskt gick (filippinska färjeregler...), det vill säga vid 7AM. Så vi sade till taxichauffören att ändå köra oss dit istället för vårt eventuella boende. Klockan slog 16:10 och vi var äntligen framme. Nu chansar vi! Jag hade förstått innan att man inte fick ha flip-flop på sig i byggnaden - av någon anledning. Kontoret låg i "någonting-plaza", men jag förstod aldrig hur omfattande lyxig byggnad det var. Varför i hela friden är ett företag likt Stena Line tvunget att ligga i en sådan fin byggnad? Varför??? Något jag aldrig kommer förstå.

Jag sa till vakten i porten att jag skulle till 2GO Travel och han släppte in mig - Annie fick stanna kvar utanför och vakta våra väskor. Jag blev hänvisad till receptionen och fick lämna mitt pass hos dem så länge jag var kvar i byggnaden. Oanständigt nog av mig hade jag shorts på mig, vilket de snabbt korrigerade genom att ge mig en scarf att dra runt midjan. Jag fick ett clip-on kort att sätta på tröjan med ett besöksnummer på, samt ett nummer som angav vilken våning jag skulle till. För jag fick då inte åka till våning jag ville. Jag blev eskorterad av en kvinna i kostym och kjol till hissen, varefter hon sedan tryckte våningsnumret åt mig. Halvsvettig efter en lång resa och lagom ful i sneakers och scarf åkte jag upp.

När jag väl kom upp blev jag ombedd att sitta ner och de frågade vem jag skulle möta. Möta? Jag skulle inte möta någon, jag skulle bara ha ett par biljetter. Jag nämnde trots det namnet på kvinnan jag pratade med i telefon och ombads vänta. Minuterna tickade på och efter ett bra tag kom en ung man med fint utskrivna biljetter i en plastpåse tillsammans med en reklamsolfjäder. Jag tackade så mycket och tog hissen ner igen. På vägen ner klev det in en rad män i kostymer i hissen och jag kände mig inte riktigt hemma kan man säga... Undra varför...

När jag kom ner fick jag fylla i en blankett med passnummer, namn, nationalitet, vad jag gjorde i byggnaden, vem jag mötte, vilken tid jag klev in i byggnaden och vilken tid jag kliver ut ur byggnaden. Därefter lämnade jag tillbaka den lånade scarfen och återfick mitt pass. Biljetterna fick vi i alla fall och resan till Manila dagen därpå kunde tas med ro!